sandra lindahl

Jag lever ju. Och såhär ser jag ut ifall ni hade glömt det, bilder från idag på jobbet när jag hade tråkigt och det roligaste jag kunde komma på var att fotografera mig själv på toaletten.

Men som sagt, jag lever. Jag är bara så jävla jävla ledsen. Men lik förbannat måste jag skriva på den här bloggen, för jag orkar inte hålla mina tankar i min hjärna utan jag måste få ut dom någonstans annars blir det kortslutning i mitt hjärnparti. Så att skriva här och förmodligen skämta om min situation hoppas jag kunna bli min räddning... Jag försöker tänka positivt men det är så jävla svårt. Men mitt liv hade ju kunnat vara värre, jag kunde ha haft aids eller någon annan sjukdom. Eller så kunde jag ha bott i Nordkorea, där är dom väldigt dålig på mänskliga rättigheter. Och här i sverige är vi ju ganska bra på det, det är ju något positivt. Fast det är inte så ofta jag tänker på det.... lixom "jag har ett krossat hjärta men jag bor i ett land med yttrandefrihet". Nej tyvärr går inte mina tankar så. Utan jag är bara mest ledsen. Och har panik. Vet inte vad jag ska göra. Kan ni inte ge mig något tips? Jag har saknat er som brukar kommentera men ni har varit lika tyst som jag dom här dagarna.

Nu ligger jag i mitt rum, har tänt ljus. Ljus får mig att må lite bättre. Ljus och kompisar. Jag har nyss träffat mina fina vänner emma & sara på stan och kom alldeles nyss hem. Har hunnit jobba idag också. Måste hålla mig sysselsatt för att inte tänka så mycket. Ikväll blir det kanske bowling. Det blir nog bra förutom att dom har väldigt starkt ventilationssystem på bowlingen så jag fryser så mycket när jag är där. Jag fryser heeela tiden, är så jävla less. Vill ha sommar och värme. Vill från detta land. Jag har varit på stan i två dagar men inte köpt någonting, jag ska försöka spara mina löner. Så jag kan fly härifrån. Nu ska jag nog hoppa in i duschen för att få lite värme i mitt kroppssystem. Men vi hörs snart igen, förhoppningsvis om något ytligt och obetydligt. Fuck cocaine, let's get high on fashion